Vecka 4-5 med Jinjin
När vi gick ut i skogen i morse upptäckte vi att
vargen nyss varit där. Kameran var hemma
och på grund av väldigt divergerande åsikter om Jinjin
kunde kommandot "stanna" eller ej,
återvände vi hem för att vila och ladda upp med bättre
motivation (= korvbitar). Väl tillbaka
i skogen står Jinjin vid en stor vargskit full med hår och spanar
efter den som lämnade
den. På bilden till höger syns avtrycket av en Jinjintass bredvid
vargens spår.
Den stackars vargen är säkert helt omedveten om att "flera
tusen" (enligt deras egna uppgifter)
människor, som alla äger gevär, i skrivande stund är ute
och demonstrerar för att den skall dö.
Visst kan den döda Jinjin - men det kan föraren av timmerbilen också.
(Och matte är inte ute
och demonstrerar mot timmerbilar.) För att inte tala om en galen pitbull
med
tillhörande galen ägare...
Jinjin tvekar lite om han skall följa vargens löpa eller bilspåret.
(Vargen är nog
ett säkrare val så länge matte är i närheten.)
När Jinjin kommit ihåg vad "stanna"
betydde (med hjälp av en hel del korv)
gick han i koppel helt frivilligt på hemvägen.
Han är faktiskt rätt duktig på att gå
i koppel och biter heller inte alls lika hårt som förut.
Eftersom han sover i sängen har vi mysiga kelstunder på morgnarna
när han får tugga
lite försiktigt på mattes händer och armar. Det är inte
alls illa att vakna med en liten
hund som sover på ens arm. När han blir stor blir det för
varmt att sova i sängen
och han kommert att hålla sig på golvet - tyvärr.
Vissa saker är viktigare än andra. Att kunna inkallning och att
stanna kvar på en plats är mycket
viktigare än om Jinjin lämnar en och annan pöl på govet
då och då. Mattes filosofi är att
en glad och trygg hund får man genom att bara gasta NEJ när det
verkligen gäller, inte för
varje liten skitsak. En vuxen akita sliter inte sönder några mattor
och drar inte runt varenda
sko man äger - och håller sig tills den kommer ut. Däremot
kan den springa bort eller bli
överkörd. Jinjin har lärt sig att inte gå ut på
vägen - även om det bara kommer tre bilar
om dagen kan det vara farligt. Han är ensam ute och leker, men håller
sig, efter några rejäla
duster, inom tomtgränserna. Än så länge... (När
han vill in knackar han på dörren och
matte kommer genast och öppnar.) I alla fall är det de saker som
gäller liv eller död
och relationen mellan oss som är viktigast.
I strid med många hundägares åsikter
får Jinjin ben.
Han äter lammben eller fläskben varje dag och
när grannen slaktar kommer det
att bli ekologiska Highland cattle-ben på menyn. Dels gillar han, som
varje valp,
att gnaga, dels får han i sig kalk och annat som han behöver för
sin benstomme,
men viktigast är att han inte blir hysteriskt besatt av ben, som så
många hundar
är. Han gnager tills det inte är kul längre och lämnar
resten. Har man massor med
ben som ligger överallt behöver man inte äta alla "farliga"
ben som kan dyka upp
i skog och mark, eller vakta de man har så att man biter de människor
eller andra
djur som kommer i närheten av dem. Alltså ger jag honom ben - och
tar ifrån honom
dem och ger tillbaks dem igen. (När han inte vill gå in, utan hellre
vill vara ute,
och matte säger att "världen därute är full av farliga
vargar och timmerbilar och
människor med gevär som kan tro att du är en räv och skjuta
dig, så kom in istället så
får du ett livsfarligt fläskben" ger han matte en föraktfull
blick ur sina tremånadersögon
och säger "Jaha. Och...?")
Jinjin jagar gärna sork bakom huset. Det är lite
säkrare än att jaga varg
(och rätt säkert även för sorken). När han försöker
krossa
skaren med framtassarna ser han verkligen ut som en räv.
Trots mer och mer snö kan Jinjin sitta och lyssna på
en
fågel som som sjunger för att det snart är vår.
Tänk, han har aldrig sett en värld utan snö.