Vecka 12 med Jinjin
Jaha, skryt-dags.
Snygge Jinjin poserar glatt med sin HP-rosett.
Han fick även en BIR-valp-rosett, men matte tyckte inte
färgen var så snygg (blekrosa och gult till en guldhund - va?
Och så måste man ha den på väggen också...).
I alla fall syns han här med båda två.
Efter att ha fått veta att han hade "välformat
hanhundshuvud" och var
"tillräckligt vinklad bak" (han pussade domarn) hittade
han en smaskig
bit hästskit (ridhus) och somnade sen mitt på golvet bland
alla hundar
och deras ägare. Han hade dock en "något öppen svans"...?
(Enligt
mattes åsikt ändå norra halvklotets flottaste plym -
och nästa gång
blir det väl klister som gäller.)
Matte trodde nog att en av dessa två eurasier
var allvarliga konkurrenter om
"bästa valp"-titeln, men både den och 2a till 4e-pris
gick till hundar som var
så små att matte knappt hade sett dem, än mindre trott
att de gick att fånga
på bild. Den domaren gillade visst bara hundar på under tre
kilo.
Den största av de placerade valparna var en
shiba som var
mindre än dessa (som var så söta
att de blev fotade).
Vi har skilts ifrån Rambler.
Sorgligt, tycker vi båda. Men han kom till
ett par jättetrevliga människor och kommer att vara en högt
älskad hund,
så bättre kan det väl inte bli.
Jinjin har också hunnit bli
rädd för fåren när de sa Bäää till
honom (på bilderna kastar han sig bakåt). Så var det
med den
farlige och skarpe akitan... Björnjakt skulle man visst ha dem till,
eller vad var det? Nej, hundar som är rädda för får
är
precis lagom och bra.
Jinjin är på många sätt
en ganska vek hund. De två akitor jag tidigare haft, en hane som
jag passade i två år och en tik jag
fick från Midvinternattens kennel när hon var fem år,
och hade i åtta år, var också ganska veka båda
två. Snälla, kärleksfulla
och lugna var de och, ta i trä, verkar Jinjin bli likadan. Troligen
har jag gjort fel ett par gånger med honom för att jag aldrig
haft en akitavalp förut, och eftersom jag var rädd att han skulle
bli en av de jättetuffa hundar som en del "vet" att akitor
är,
har jag ibland lyssnat för mycket på "experter" med
åsikten att man verkligen skall inpränta i hunden att den vet
vem
som bestämmer. Jinjin vet att jag bestämmer. Sen vet han också
att han kan få bestämma själv. Nyss frågade jag
honom
om han ville ligga kvar på trappen när jag stängde dörren,
och det ville han. Snart går jag och ser efter om han vill komma
in och äta sin lunch. Ändå betedde han sig som en liten
prins på utställningen. Drog inte i kopplet, skällde inte,
var inte
särskilt rädd och absolut inte aggressiv mot någon. Snäll
som en ängel hela dagen. Enligt min tre-akitas-erfarenhet
blir alltså akitor snälla om man är snäll mot dem.
Den gamla akitan Dashii på trappen där
Jinjin ligger nu.
När jag åkte hemifrån satte jag
på henne kedjan som
syns till vänster. Inte för att det gjorde någon skillnad...
Nu ville han gå in - och när han föredrog min lunch på
köksbordet var jag lite bestämd också. Och det fungerade
jättebra,
trots att han vet att det inte är särskilt farligt när
matte ryter.
En annan sak som än så länge fungerat bra är att
jag gett honom så mycket ben att han inte behöver försvara
dem. Lille
Rambler låg under magen på Jinjin i baksätet på
bilen och tuggade på Jinjins märgben. Om Jinjin tittade på
honom morrade han
vildsint, konkurrensutsatt som han varit med tre tikar i huset, men Jinjin
fattade knappt ens varför. Klart att Rambler fick
ha benet om han ville det. Han fick också äta ur Jinjins skål
även om Jinjin åt samtidigt.
