December 2008
Innan idag var jag redo att byta två hundar mot en stor burk Rohypnol.
Men när jag ser på Jinjin som ligger under bordet och inte rör en min när Micke sågar
i vårt nya golv, som vi håller på att lägga in, så byter jag inte honom mot något alls.
Icke utbytbar....
...är min lille söte prins. Fast han varit jobbig med att plötsligt börja vakta bara för att en grannfru
med en hanhund han inte gillar stannade till på vägen utanför för en vecka sedan. Han gillar
inte henne heller bara för
att han inte gillar hunden. Den har sprungit hit ett par gånger
men
Jinjin har varit bunden,
i
hundgården eller inne, alla gångerna, som tur var. Nu vaktar han
på alla bilar bara för att hon var
här fem minuter. Jobbigt. (Nåja, inte postbilen)
Ise har fällt och kliat sig och ser ut som en katastrof. Henne skall vi ta till My Dog om några dagar....
Dessutom är hon helt otroligt energisk och springer som en tokig i skogen. Rohypnol var det ja...
(Nja, kanske inte då :-)
De trivs fint när det är sju grader kallt och leker jättemycket. Men jag får stå därute och vakta dem
för att de inte skall springa ner till sjön eller ut på vägen om det kommer en bil att vakta på. Inte lika
kul för mig alltså.
I morgon, nyårsafton, kommer Tanja och Sven med sina hundar och vi skall äta helstekt gås.
Det blir ett äventyr
att laga till den.
................................................................
Mer "naturliga", dvs "som vanligt"...
Att jämföra med kortet nedan ;-)
På julafton var det 1,5 cm snö (precis lagom om man frågar matte)....
...och vi gick en helt vanlig runda i skogen nere vid ån. Sedan fick hundarna hushållsrullar
med skinka, lax och ost. Efter det fick de hushållsrullar med biff och lammlever.
Jinjin hade lite problem med motivationen att få ut maten ur rullen och behövde
lite assistans..... Det kan ju bero på att de fick ett (stackars) älgknä var i morse
och sedan ett fläskben - interfolierat med frukostskinka och julost. Blir nog
inget torrfoder ätet idag inte.....
.............................
Det som göms i snö....
.....är jättekul.
Det snöar väldigt...
....och hundarna har roligt.
De leker och har dragkamper mest hela tiden de är ute, både på tomten och i skogen.
I natt sov de båda två mitt i sängen och jag vaknade längst ut på kanten. I vanliga fall
somnar jag alltid med Jinjin i fotänden och vaknar med Ise bakom ryggen. De byter
någon gång under natten, varenda natt. Det känns mysigt att ha dem där båda två, men
det blir förstås bara 40 cm åt mig att sova på.
Gott minne
Här på vändplanen hade jägarna fikat och dragit ihop lite stockar att elda med. Redan
på ett par hundra meters håll upptäckte Jinjin att det inte såg ut som det brukar och satte
igång att skälla. Nu när vi gick där igen några veckor senare, kom han ihåg vad det var
och visste att han redan pinkat på det där en gång, så det var inget farligt. De har bra
koll på sin omgivning, de där.
......................
Behållningen av Älvsjö...
.....blev varsin halva av en smal kokt utan bröd.
Ise fick en etta och vann därmed sin klass då de båda andra fick tvåor, liksom Jinjin.
Gorro och Shiro fick också tvåor. Den där domaren gillade nog bara american akita,
det skulle vara maffigt och tjockt. Klart, alla hade dålig päls, mitt i fällningen som de
flesta är. Ise fick också kommentarer på att hon skulle vara större och ha mer massa
och
benstomme. Men det ÄR inga amerikanare.....
Att fem akitor får tvåor är ju inte så vanligt. Det var väl hälften.
Jinjin fick "Mycket god" trots tvåan och hade "good proportions, pleasing head and
expression" men för lite massa (pga för lite pannbiff...) och dålig päls för dagen. Ise
hade
"lovely temperament, pleasing head and good neck" men skulle som sagt varit
en
american... Båda behövde ringträning - Jinjin fjantade och Ise lekte med kopplet.
Men det förstås, om glaset är halvfullt (inte halvtomt) så var det ju kul att Ise fick en etta,
inte
en tvåa. (Tur hon inte hade fällt en vecka till - och att hon är så flirtig av sig :-)
Tack till Caroline och Maria som erbjöd sig att hjälpa mig att ställa hundarna om jag hade
ont i axeln. Nu hade jag inte så våldsamt ont längre utan jag klarade det själv, men med tanke på
att Gorro fick "Väl visad" i kritiken och mina fick "Behöver ringträning" får Caroline gärna ställa
dem i framtiden så ofta hon känner för det :-)
..........................
Det ligger lite is på sjöarna trots tövädret
Jag försöker visa Ise att man inte får gå ut på isen. Jinjin är ganska försiktig och springer inte
ut, men med Ise kan jag inte säkert veta. Om det kommer snö på isen vet jag inte heller vad
de gör. Strax utanför här går ju å-rännan och går de ut där så trillar de i.
Ingen av dem går i alla fall ut på blankis - och det är bra det.
Jaha, vad står vi här för...?
Hugg i och slit!
Jinjin möblerar om i skogen.
Idag var hundarna verkligen i lektagen. Jag har haft ont i axeln några dagar och inte gått
så långt med dem. Nu gick jag långsamt men rätt länge och de lekte nästan hela tiden.
I helgen är det Stockholmsutställningen. Jinjin har ingen päls. Jaja.
Ise skall nog fälla. Syster Mika fäller visst, och hon började fälla någon dryg
vecka
tidigare än Ise förra gången. Då har Ise ingen päls på My Dog.
Jaja.
Jag hittade vargskit på favoritvägen igen. De hade gått där när vi gick på ett annat ställe.
Förmodligen går de där ofta. Inte kul.
November 2008
Jinjin fyllde tre år sista novemberdagen.
Jag hade lagat pannbiffar till honom. Han tittade på dem och provsmakade en liten bit.
Testing, testing....
Sen gav han upp tanken på att äta dem och gick sin väg. Vi själva åt likadana pannbiffar till
middag utan att lida nämnvärt. Den hunden....
Ise myser numera också i soffan.
Hon har lärt sig av Jinjin. Här brukar han ligga då och då, medan Ise alltid legat på golvet nedanför soffan.
November är en trist månad
Nu är det töväder och halvstorm. I går var det fyra grader kallt.
Ise får gå i koppel
I går lät jag Ise gå i koppel mer än halva rundan eftersom hon varit lite väl energiskt
och spårsugen sedan snön kom. Jinjin klarar inte av att jag kallar för mycket på Ise
sedan den gången fjärrkontrollen kopplat över till fel hund och jag kallade på Ise
men sprayade på Jinjin som var bakom mig. Alltså blir han nervös och vill
gå till bilen
om Ise sticker. Tala om att akitor minns. Han har bättre koll på henne än vad jag har.
Jag släppte henne med sprayhalsband på i slutet
av rundan och fick tyvärr spraya en del
på henne. Det kan låta tråkigt och grymt men enligt vargtelefonen vandrar vargarna
mellan rutan nordost om oss till rutan i sydost med någon dags mellanrum. Vi bor precis på
gränsen till rutan emellan deras vändpunkter, så man vet aldrig när de är här. Det går
inte många minuter därute utan att jag funderar över om där finns vargspår eller om de är
nära. Minst varannan dag passerar de på mindre än en mils håll och det kan ju vara 500
meter, inte 5 km, åtminstone några av gångerna. Då vill man inte ha en hund som
springer 500 meter ut i skogen inte.
Den första snön är här och hundarna är pigga och glada
Reflexväst har de när de är ute i trädgården ensamma ifall de får för sig att springa ut på vägen
och det kommer en bil. Jinjin avskydde först sin, han stod blick stilla med en olycklig min,
men nu går det bra.
Jinjin vill busa och brottas men Ise är lite trögflirtad ibland
Han gör vad han kan för att få lite fart på henne....
....men hon tycker det är roligare att döda mattes vante.
Igår och idag var det blåsigt (storm på en del håll) och med fem minusgrader och blåst
känns det ju sådär att gå ut i skogen. "Jag kan ju gå en halvtimma idag och vara lite lat"
tänkte jag, men när vi väl var därute blev det över en timme i alla fall.
Men vilken
underbar syn det här var: Bilen.
Tyckte jag, inte hundarna, de ginge gärna en timme till.
På sistone har de fungerat bra ute utan masterplus-halsbanden men idag satte jag på Ise
hennes (Jinjins har jag lånat ut, han har inte haft det på månader) efter en stund när jag
märkte att hon var ganska olydig och rätt energisk. Hon stack en stund efter ett nytt spår,
men kom tillbaka efter ett par minuter - och ett par citronduschar. Jämfört med hur Jinjin
sprang iväg i den åldern (tio minuter minst) är hon dock väldigt lätt att ha att göra med.
.................................
Idag är matte stolt över vovvarna
Vi var på hundkurs och Bitte (kursledaren) hade ett "spöke" gömt bakom en buske, och vi fick
ta ut hundarna en och en i en lång lina för att se vad de gjorde när hon halade fram spöket.
Vi skulle stå tysta och stilla bakom hunden. Ett
slags mini-MH alltså.
Jinjin stod först och tittade en stund, sedan började han skälla rätt ordentligt och gick ut i
gräskanten bakom och pinkade och sprätte så torvorna rök. Sedan skällde han ett tag till utan
att närma sig spöket. När spöket var ungefär där som Bitte står och halar, gick han och
ställde sig bakom mig och stod sen stilla där. Bitte sa åt mig att gå närmre spöket så jag
gick ifrån Jinjin och då närmade han sig också men höll sig först vid oss.
Efter en liten stund började han gå närmre spöket utan att skälla, han gjorde ett par lovar bakåt
för att pinka på ett litet träd och sprätta, sedan återvände han till att sakta närma sig medan han
vädrade ordentligt i vinden. Han skällde inte alls, bara vädrade noga och tog sig sakta framåt.
Till sist var han ända framme....
..........och vågade gå runt hela spöket och se på "ögonen" på framsidan.
Han var precis så klok och försiktig som jag vill att han skall vara. Inget aggressivt och ingen direkt rädsla
heller. Han ställde sig bakom mig ganska lugnt för att se om jag skulle fixa situationen åt honom. Sen fixade
han den själv utan en massa övertoner.
Bra.
När vi tog ut Ise slängde hon en förströdd blick på spöket och gick sen runt och kollade på annat.
På bilden ovan rör sig alltså spöket men Ise tittar inte ens på det. Inte förrän skidorna skrapade i
asfalten, då hoppade hon till och gick och satte sig helt lugnt vid min sida där hon sedan satt och
tittade sig runt omkring. Spöket var helt enkelt inget hon behövde befatta sig med, tyckte hon.
Hon gjorde ingen ansats att gå dit för att kolla vad det var men när jag gick framåt så följde
hon glatt med:
Väl framme nosade hon runt på spöket, ögon och allt, och det var ingenting med det.
Bitte hade haft en tjej med en rottistik där och den hade gått till attack mot spöket. Först hade
den lutat sig fram och vrålskällt ("rutit som ett lejon"), sedan hade den slitit sönder plasten.
Tänk vad glad jag är att mina hundar inte är sådana. Enda gången man vill ha en hund som
kastar sig fram och sliter okända i stycken är ju när man blir överfallen. ALLA andra
dagar vill man ha en vettig hund som inte biter någon.
Jag var orolig för att Ise skulle bli
skäckslagen och dra ut i terrängen bredvid, hon har
ju varit lite labil ibland, men hon var den
lugnaste
av alla. Det var lite "Jaså" över
henne :-) Hon har mognat betydligt.
Väl hemma igen kan man släpa runt stackars Ise i örat...
Fast hon är rätt härdad. Konstigt att hon har några öron kvar bara.
En helt annan sak kan jag ju skriva lite om trots att den är ytterst o-hundig. Jag har sedan
min halsfluss i våras haft en "frozen shoulder" dvs en frusen axel; en axel med mycket begränsad
rörlighet. Man kan glömma sådant som att hänga tvätt med den armen helt enkelt. Den går
inte att röra utanför en liten rotationsvinkel, eftersom brosket i axelleden svullnat upp och låst
leden.
Jag hade dock inga problem med att hålla båda hundarna med den armen, bara det
inte var
i fel
vinkel. Drog de utåt så skrek jag.
Frozen shoulder drabbar mest aktiva kvinnor mellan 40 och 50 och oftast i den minst använda
armen (vänster om man är högerhänt), samt
slår till vid en inaktiv period t ex en influensa. Plötsligt
kan man inte knäppa kjolen i ryggen för man når inte dit med handen. En del har upptäckt det
i
provrummet när de inte klarat att kränga trånga kläder över huvudet. Någon som skrev på sin
hemsida hade fått tillkalla personal och tyckte det var ytterst pinsamt. Efter ett tag
lär
man sig att kompensera och då har man till
slut en nästan lam arm.
Nu hade jag den turen att jag hade en doktor som var ungrare och i Ungern söver man
ner patienten och bräcker upp leden. I Sverige gör man vanligen ingenting, då går det över
av sig själv efter ett till tre år. Efter ett år har man nog inte en muskel kvar.
Nästan utan undantag säger
läkare och sjukgymnaster att man ingenting gör utom att
träna lite
styrka med det som finns kvar, så går det över så småningom. Min doktor
frågade
läkarkollegiet
om det var OK att han bräckte upp min arm och det var det. Så i
veckan
fick jag
axelleden uppbräckt. Det gjorde något lite ont efteråt.
Typ AJ AJ AJ.
Han berättade att i början sövde man inte ens patienten. Oj Oj Oj säger jag.
Nu håller jag på att lära min hjärna att armen inte är lam utan att det går att ta saker på lite
högre höjd även om det är trögt. På över ett halvt år har jag inte kunnat klia mig i
skallen med vänster hand. Nu kan jag det :-)
(Nåja, efter lite värktabletter än så länge)
Om någon söker efter "Frozen shoulder" på nätet så kommer de här hitta en metod som
tar bort det snabbt. Det hade varit bättre om jag fått leden uppbräckt redan för ett
halvår sedan, men bättre sent än aldrig. Här finns en artikel för intresserade.
........................................
En stjärna har fallit ner i vår trädgård
Nej, inte riktigt, det är Ise med sin blinkande bling.
Det där är precis så mycket man ser av dem när de går kvällskisserundan runt huset.
Mycket bra att man ser något alls, annars vet man inte var de är. Nu har vi ett
psykedeliskt minifyrverkeri varenda kväll :-)
Det blåser och regnar därute. Inte ens hundarna vill gå ut. Ise tyckte att den
blöta hundkursen i morse var outhärdligt tråkig. "Du kan gå fot själv", sa hon,
"så
stannar jag här och
tittar på". En typisk akita med andra ord....
................
Och så skulle man då ta en fin bild av "aktiva" hundar....
Jo jo. Aktiva ser de ju för all del ut.
När man för en gångs skull tar med sig den "riktiga" kameran ut så gör de inte alls som
de brukar göra. De bara vänder ändan till och ställer sig på fel ställen så de inte syns.
...............................
Tranbärsplockningen blev inget vidare...
Grannfrun fastnade med stöveln nere i mossen och Jinjin försökte "hjälpa till"
- utan att lyckas så bra :-)
Bären hade frusit lite väl mycket och var svåra att plocka.
Ise blundar mot morgonsolen
Nu är det kallt och frost på morgnarna, men framåt tiotiden har det tinat upp där solen
ligger på. Jinjin ligger och solar på grannens grushög. Snart skall vi iväg och plocka tranbär.
..................................
Vi gick en sväng med Tanja och Ai Kii
Ai Kii tittar efter en and.
Hennes päls börjar växa ut efter fällningen.
Jag försöker ta upp godis för att få Ise att titta åt kameran...
Vi mötte en ung tjej med en ung doberman och gick åt sidan för det fanns en
uppebar risk att hon skulle tappa den om vi var för nära. Det var lite lerigt och halt.
Annars gick det bra med Ise och Ai Kii. De börjar vänja sig. Inte så att vi kan släppa
ihop dem, men de verkar avslappnade när de går bredvid varandra ändå.
............................
Lilla gullesnorpan....
...fick en 2:a i Växjö. Hon gick visst med benen i kors.
(Men svansen var uppe - utom just på bilden.)
Domaren tyckte att hon behövde mer tid. Och det kan ju vara rätt. Annars fick
hon bra kritik. "Nice type, correct head, eyes and ears, good neck- and topline, good in
coat and color. Men en del "loose in front and behind and almost crossing in front" alltså.
Nu hör det till saken att hon fjantade sig och hoppade och bet i kopplet när vi sprang runt.
Och alla andra kritiker jag såg hade också kommentarer på "loose" någonstans. Ovanligt
lösa hundar var det just i Växjö :-)
Ises syster Soya fick CERT:et, så det stannade i familjen.
Jinjin fick CK och R-CACIB. Han fick också bra kritik annars - förutom att han var lös i fronten (?)
och close behind (men det visste vi ju innan).
Vi var på utställningen i ett par timmar på lördagen för att vänja in hundarna. Det gick väldigt
bra med båda två. På söndagen gick det inte lika bra. Jinjin såg möjligen att Gorro tittade
på honom och fick ett spel innan vi skulle in i konkurrensen och morrade sen hela varvet runt.
Jag var rädd att han skulle hetsa upp sig över de fem-sex irländska varghundarna som ägarna
placerat på täcken precis där man gick in i ringen, men dem ägnade han knappt en blick.
En av dem flirtade lite med Ise och hon ville bita till den fräcke typen, men Jinjin låtsades
inte märka det. Den var väl FÖR stor antar jag...
Själv tycker jag att jag är alldeles för nervös och hispig innan jag skall in i ringen. Vore
nästan konstigt om det inte påverkade hundarna. Undrar om man någonsin vänjer sig?
Fast jag var nervös mest hela tiden, vår bil tappade en cylinder (ja, den slutade tända
i en) redan strax söder om Örebro på nerresan. Den hade varit inne på lagning men det
lyckades tydligen inte. Vi stannade i Jönköping men de visste inte vad det var, så vi körde
vidare. Så jag var rädd för att det skulle hända något med bilen på vägen upp. Nu
klarade den sig ganska hyfsat på de fyra andra hela vägen, men det var INTE roligt....
Bakåt
i tiden...
