Augusti 2008
I vårt enahanda liv....
...ser det ut så här varenda dag. Utom när det regnar eller snöar (usch ja, det är inte långt dit - suck)
för
då blir det inte så mycket reflexer på vattnet. (Det är jättemycket vatten i ån nu.)
Det blir alltså inte så mycket intressantare bilder än denna att lägga ut här på sidan.
Här nedan är vår granne Nina med på svamptur. (Hon är inte klok, hon gillar taggsvamp. Även
blek sådan är precis hur besk som helst tycker jag. Nej, faktum är att Karljohan är godast.
Vi fick ihop flera kilo taggsvamp till henne - och jag ville inte ha en endaste en....)
(Men det är klart, urusla svampår kan man plocka den där jättestora bruna taggsvampen (Fjällig taggsvamp)
och koka ur den i micron och hälla bort vattnet. Sedan kan man mixa den och koka upp med valfri
mjölkprodukt
och kanske lök/vitlök. Blir utmärkt som sås eller soppa en kall höstkväll. Den går bra
att steka också tycker jag. I brist på annat är den OK.)
Det var sol några dagar...
...och vi gick en lång runda i svampskogen. Här rastar vi en stund, för terrängen är verkligen jobbig med
mycket block och fallna träd, för att inte tala om alla sumpiga ställen. Strax efter råkade stackars Jinjin
ut för att nosa på ett jordgetingbo och kom springandes medan han frenetiskt krafsade sig i ansiktet.
Vi tog bort tre getingar som borrat sig in i den tjocka pälsen, och troligen var mer obehagliga
än
smärtsamma, och skyndade oss därifrån innan resten kom på var vi var. Sen
var han
rädd en
bra stund - och nöjd när vi äntligen kom till bilen.
Jag har bara hört talas om jordgetingbon innan, aldrig verkligen trampat i ett. Det är alltså inget som
händer
särskilt ofta och man behöver nog inte bekymra sig så mycket.
Ise verkade börja löpa för en vecka sedan men just nu blöder hon inte och jag undrar vad som händer.
Det är inte ens sex månader sedan förra gången.
Karljohan överallt
Vart man än än vänder sig står en massa Karljohan. Det går inte ens att plocka dem,
de är för många. Är de så stora som på bilden tittar man inte ens, säkert fulla med larver.
Efter att ha rensat en trettio kilo tittar man åt andra hållet. Kvällen kan ägnas åt annat än svamp.
Hundarna badar gärna trots att de är kallt och regnigt.
Den gamla ekan är full med vatten.
Men vem bryr sig, vi kan ju busa loss lite ändå...
...och slita i en pinne.
.........................
Nu var vi i Norrköping och blev blöta.....
....nej, dyngsura....
Precis när det var dags för akitorna började det regna och exakt när det var vår tur
började det VRÄKA ner. Domaren, Per Svarstad, förbarmade sig över oss och
tyckte vi kunde stå i tältet medan det regnade som mest. Så här står vi (ja Ise ligger)
och skular. Snacka om att Ise tyckte det hela var avskyvärt.
Vi träffade en annan trevlig akitaägare, Maria (heter de allihop :-) med Mika (heter de
också allihop :-D) och Marias dotter. Mika var i samma klass (juniortikar) och vi fick etta
med HP båda två och vann (valde) därmed en påse tuggben. Vi jämförde våra kritiker
och de var bra båda två, inga fel på hundarna utan allt var utmärkt och bra.
Efter de två sista (blöta) utställningarna har vi pratat om att skaffa ett utställningstält. Det
känns
ju lite jobbigt att behöva vara så tidigt ute att man kan få upp tältet, då får man nästan
komma kvällen innan, eller mycket tidigt på morgonen. Men när man skall vänta länge,
och jag tycker att det alltid blir länge, det är aldrig 20-25 nummer i timmen som avverkas,
och det kommer en störtskur under tiden, så kan det vara värt det extra besväret.
Det här tältet (Lone Star) var f ö mkt bra, undrar vad det väger?
Förresten är det en (1) fördel med regnet och det är att karljohan börjar dyka upp. Jag
sprang in om på ett säkert karljohanställe innan vi stack till Norrköping och fick ihop ett par kilo
att steka och sen koka i grädde på kvällen när vi bodde över hos Douglas, vår bridge-vän
som tyvärr (utom när vi skall bo där en natt) har fyttat dit.
.......................................
Ett envist regnande avbryts då och då av en åskskur eller en hagelstorm. Härligt...
Det är bara att vänta så håller det upp fem minuter - precis lagom tills man hunnit ut
med hundarna när det tar i med förnyad styrka.
I en regnpaus....
....hann vi dock med en cykelrunda på tallheden. Den är inte vacker men där är inga rådjur, bilar,
vargar eller älgar och inga svampplockare heller. Där finns nästan ingen svamp som går att äta.
Det är ändå skönt för man ser flera hundra meter åt alla håll så ingen hund kan sticka sin väg.
Ise sticker inte precis men hon börjar kunna dra iväg en hundra meter (eller två) och man får
skrika på henne då och då. För det mesta lyder hon ganska fort, men hon är ju i "åldern" nu.
Stackars Jinjin lyckade jag IGEN spraya med Ises fjärkontroll till Masterplushalsbandet. Ibland
kopplar de över på varandras fjärrkontroll om man håller dem för nära när man aktiverar dem.
Ise drog iväg in i ett område där hon inte syntes och jag kallade, pep och sprayade sedan - men på
Jinjin.Han har inte hämtat sig efter det och går inte många meter bort för att inte riskera att något
händer igen.
När vi kallar på Ise blir han olycklig och redan att hon springer in i skogen gör honom
orolig.
Nåja, det var avskyvärt tråkigt och jag blev otroligt ledsen att det hände, men han kommer väl
över det så
småningom. Jag har inte hans halsband
på när vi är ute nu och man får väl bygga på att
han är så
lydig istället. Jag saknar min vovve som gav mig en överlägsen blick och drog iväg i
hundratjugo rakt ut i terrängen - men jag saknar inte (varg)skräcken när han var borta en stund...
Inte ett dugg.
........................................
Vi var i Askersund (9 aug)
Ise var VÄLDIGT naken, men på ett trevligt humör så hon hade svansen uppe och såg glad ut.
Tror hon charmade domaren lite :-) för hon fick visserligen bara en etta (nåja bara och bara...)
men utmärkt kritik med "utmärkt" allting inkl rygg, öron, ögon, vinklar, bett, överlinje och "acceptabel"
päls. "Fortfarande i utveckling" sa han, men tillade innan vi gick att "han gärna såg mer av henne när
hon vuxit till sig lite". Det var ju jätteroligt att höra.
En piplekasak trollade fram lite "spirit" - som hon saknade på WDS.
Rar hund eller?
Uppfödargrupp med Novénare
Åke & Jun-Aki, jag & Ise, Sven & Ai Kii samt Bengt & Shaolin.
Kritiken: "En homogen grupp om fyra individer och tre olika kombinationer.
Alla med de rastypiska detaljerna. Gratulerar uppfödaren."
Jag fick ta hederspriset eftersom uppfödaren inte var där
Josefines Baronessan blev BIR och det var ju roligt.
Efteråt åkte vi till Sven och Tanja och åt Svens pizza. Den går inte av för hackor och vi kunde
struntat
i bilen och rullat hem ändå.....
................................
Den som gapar över mycket.....
Man kan undra hur en halv fotboll går in i munnen :-)
Spanar på en flock Kanadagäss
Ises nos är rakare nu, hon är inte så uppnosig längre.
Om en vecka skall denna nakenhund ställas ut i
Askersund. En nakenhund med hängande svans...
Suck.
Men vi åker dit för att det är kul ändå.
Häromdagen gick vi på "gamla" å-sidan, den där vi verkligen vet att det bor vargar på.
En varg hade gått där nyligen, spåret var några dagar gammalt, det låg lite barr i.
Som syns på bilden har de jättestora tassar, mycket större än hundarnas. De
väger ju också nästan dubbelt så mycket så spåren blir djupa.
Förresten kanske någon undrar hur jag vet att det är en vargskit och inte en hunddito
på bilden längre ned. Den är full med hår och benfragment. Ingen besökande hund
skulle ha magen så full med älg- eller rådjurspäls.
Juli 2008
Det här är inte Ise
Det är hennes syster Mika på stranden. De blir tio månader i morgon och lär vara väldigt lika även till sättet.
.
Ise simmade förresten. Måste vara första akitan i världshistorien som simmat frivilligt :-)
Hon gick ut i vattnet och så bara fortsatte hon tills hon inte bottnade och så simmade hon
en liten sväng (kort). Efter en stund gjorde hon det en gång till - som den naturligaste sak i
världen. Tilläggas bör att vi tjatade på henne då när det var så varmt i maj och tog
koppel på och hon blev bara mer och mer avogt inställd till vattnet. Sen lade vi ner projekt
simma och nu simmar hon självmant utan att någon annan är i vattnet - utom Jinjin som
får spader om det når mer än till knäna...
PARADISE LOST
Här låg mattes gamla kantarellskog.
Och varför gick hon här idag och var glad att den var borta?
Därför:
En stor vargskit.
När jag tagit cykeln av bilen och cyklat ett hundratal meter bort mot ett ställe jag såg små kantareller på i förra veckan
låg en dagsfärsk varskit mitt på vägen. Då kom det: Varghatet. Långvarig oro och rädsla för att hundarna skall bli
attackerade gjorde till sist att jag bara kände att "Kom du bara så skall jag slå ihjäl dig". Fast jag satte förstås på cykeln
på bilen igen och körde några kilometer bort till en väg jag hoppades att den inte gått till. Kantarellerna fick stå kvar.
Det kan ju för all del vara en hel flock där. Och vi står f ö oss slätt mot en enda varg även om vi är tre, hundarna och jag.
Vi fick gå på ett hygge där man ser hundratals meter åt alla håll.
Det som är värst är att jag i ett halvår kört till andra sidan ån - där det inte funnits några vargpositioner från den
GPS-märkta tiken under två år. På sista tiden har solen och sommaren dock gjort att jag vågat återvända lite grand
till mina favoritställen på vår egen sida. Nu kan det ju vara vilket som, det finns ju uppenbarligen varg på andra sidan
också. Var det en av de bofasta eller en som bara gick förbi? Ingen kan veta. Alltså vet man inte om den/de är där
ofta. Kanske har de slagit en älg där och tänker trycka hos den en vecka. Kanske tänker några göra ett nytt revir på
andra sidan ån så vi kommer att bo på gränsen mellan dem?
Larvigt? Ja, det var en student som blev dödad i USA i år läste jag. Han trodde att vargen var räddare än han själv
antar jag. Jag har ju läst historier som denna från Alaska (läs den inte...) och den är inte den enda. I vårt län
har
antalet vargangripna hundar ökat drastiskt sista året. Så, så särskilt rädda är de inte.
I morgon ger jag upp och tar kniv på mig innan jag går ut i skogen. Inte för att det hjälper, men ändå.
Vildsvinen närmar sig också i rask takt. Det finns en flock i trakten redan och strax söder om oss är de legio.
De dödade en hund i Skåne för inte så länge sedan. I staden
dödas hundar mest av andra hundar.
Kan man flytta till månen? Som hundflykting? Eller vart?
Vem behöver en pool?
När man har en pöl på närmsta hygge...
Vill någon se Ise klättra upp på en sten får ni scrolla nedåt.
......................................
På Världsutställning!
Vi åkte hemifrån kl 6.00 och var framme vid halv nio ungefär. Självklart ville vi se alla akitorna
trots att vi inte skulle in i ringen förrän vid tio, vilket blev minst en timma senare ändå. När det
väl var dags var Ise redan helt utmattad. Hon är inte ens van att se två hundar samtidigt och nu
träffade hon på hundar överallt, i tusental. Det blev lite mycket för henne och svansen hängde
mest neråt, utom när hon fick springa.
Domaren plockade ut de fyra som skulle placeras (av de sju (?) som var med av de tio anmälda i klassen).
Ise fick "Excellent" trots att svansen fick hållas uppe med handkraft (i ett grepp Charlotte lärde mig).
. Det syntes dock i kritiken att
hon inte var på det mest energiska humöret: "Nice condition, good
substance.
Female expression.
Skull/muzzle balanced. Needs smaller and more triangular eyes.
Should be more intrepid and spirit(ed).
Nice color. Moves powerful."
Försök själv att hålla upp svansen samtidigt som nackpälsen skall tryckas fram i ansiktet så hunden
får små ögon och helst skall benen rättas till lite....
(Det syns dock att det är fler än jag som får kämpa med att få hunden att stå snyggt :-)
Före oss kom Karin Sjöholms Mika, en litauisk och en polsk hund. Jag hann inte ens se på de andra
och korten blev inget vidare. Kanske dags för en bättre kamera?
Jag trodde nog att ögonen, som faktiskt är väldigt sneda, skulle slippa kritik, men hon lyckades väl
titta upp, som någon (Lina eller Charlotte?) sa att hunden inte skulle, för då blir ögonen rundare. Att
hon var lite pälslös på insidan av bakbenen och något lite bakhög sa han inget alls om däremot :-)
Jag (som alltid skrattat åt sånt) försökte föna upp pälsen på manken men det var ju ren lögn att få den
fluffigare.
Hon är ju
vältränad
av mycket lek och spring i skogsterräng så jag tippar att hennes rörelser
och
muskler är
så pass fina
(trots
att jag själv inte kunde se henne springa) att det överväger. (Hon
väger faktiskt över 27 kg nu och det är inte fett)
Ises kullsyster Soya var med och hon fick också "Excellent".
Den spanska tiken som blev BIR var fantastisk.
Fast det är ju så att man ändrar smak något, men inte helt. Egentligen har jag alltid tyckt att en hund
skall se ut som en hund, rätt och slätt. Akitan såg mer ut som urbilden av en hund för 10-15 år sedan.
I mitt tycke är det nog så att vinnarhunden är en vansinnigt snygg akita, men jag föredrar innerst
inne ett mindre tvär-platt ansikte och något större öron lite längre upp. En extremt vid bröstkorg och
ett väldigt tillplattat ansikte kommer till sist att få rasen att se ut som ett gäng paddor. Särskilt som de
tydligen håller på att bli mindre. Någon (Lina?) ryktade att Finland fått påbud från Japan att rasstandard-
höjden skulle sänkas med tre cm.
Men å andra sidan... titta på bilder från vinnartikens kennel
(Nu ser jag att Ise placerade sig före en en månad äldre juniortik från den kenneln. Det var ju inte illa)
Shiro blev bästa juniorhane - fantastiskt roligt och säkert värt att åka 108 mil enkel resa för.
Matte Marie petar honom på nosen och säger säkert till honom att sköta sig - och det fungerade. Gorro
och Caroline som står bakom klarade sig inte lika bra men Gorro fick nyss ett cert, nio månader gammal,
så det kommer säkert att gå kanonbra för dem senare.
Lina visade Ai kii väldigt bra trots att det är så svårt att få henne att springa.
Ändå fick hon se sig slagen av Maja igen. Det var i alla fall roligt att en svenskägd tik
vann öppna klassen - och 2:an var Ai Kii och 3:an Tina med Maiko.
Charlotte och Manuel, som blev champion dagen innan, blev lite suddiga på bilden.
Men det syns ändå att han är en tjusig jycke :-) suddig eller ej.
Uppfödargruppens utslagna akitor - alla liggandes på höger sida.
Mobilkameran inomhus blir möjligtvis ännu sämre men bilden är lite rolig ändå.
Ise var så trött att hon glömde att morra på Shiro
och de somnade invid varandra.
Jinjin hade en trevlig dag på hästkörningstävling och var säkert helt nöjd. Fast han nosade
väldigt på oss när vi kom hem.
Det hällregnar ute och efter att de dragit ihop alla mattor till små högar slängde jag ut hundarna.
Jag tyckte nyss att jag hörde en lastbil komma utanför men det var två akitor som dundrade förbi.
Nu var det minsann ingen svans som hängde :-)
.....................................................
"Hmmm, jag vill nog upp här...."
"Testar...."
"Nähä, andra benet då?"
"Får nog ta i med båda"
"Sådär ja"
"Vad skulle jag här att göra? Jag går igen..."
...........................
Novéns skall tråkigt nog sluta med akitorna pga hälsoskäl och sälja sina hundar.
Om någon ytterligt snäll och trevligt person letar efter en akita så går det enligt
min
erfarenhet jättebra att ta en vuxen. Jag fick åtta lyckliga år med min Dashii
som fyllde fem just när hon kom till mig.
Man kan sitta på farstukvisten och se hundarna speeda runt huset i 110..... 
Det är kul :-)
Ise bara biter i kopplet när jag försöker träna henne att gå bredvid mig. Får hon inte bita i kopplet
biter hon mig i kjolen eller i häcken. Ack ja. Vi kommer att skämma ut oss på världsutställningen.
Men hon är ju bara en bebis så det ski-er vi i :-)
Jinjin har enstaka täckhår kvar så det spelar ingen roll alls att han fick suprelorin-chippet. Det
hade inte varit någon poäng att visa upp honom ändå. Hela den otroligt täta underullen, som såg
ut som en slags tjock massa, är borta.
............................................
Jinjin skällde nyss utanför och jag gick från datorn och ut för att kolla. Han skällde mot
husväggen och jag tänkte i mitt stilla sinne att han nog förlorat förståndet nu. Men inte.
En stor snok rann snabbt bort längs med väggen och försvann i gräset. Kanske var det att
jag försökte "skrämma" honom lite för en kopparorm när Tanja och jag såg en sådan
vid midsommar? Han fick en hög med godis och en massa beröm.
Annars tycker jag det verkar som om hundar inte "ser" ormar. Vi passerade både vid midsommar
och häromdagen en ringlande
snok mitt på vägen och ingen av hundarna såg den. En pinne, helt enkelt.
Dashii såg dem inte heller.
