Skriv i
Gästboken
Akita Inu-sällskapet
Milstolpens
kennel
Shiro (Ises bror)
Britt Nybergs akitalänkar
Manuel (Kakushigoto..)
Yume (Amateraso...)
Mitsu
Mika (Ises syster)
ThingaBling (Akitatröjor mm)
Mieko (Ises mamma)
Novéns kennel
Mattes
sida
E-mail till oss
Ise & Jinjin, juni -08
Jinjin och Ise är av rasen Akita (Japanese Akita Inu).
Här
på
sidan kan intresserade vänner se dem växa upp.
"Jinjin" är japanska och betyder Man of virtue.
I stamtavlan heter
han: Milstolpen's French Red Leadwing.
Ise heter Novén's Ise Zakura. "Ise" är en helig plats i Japan
och "Sakura" betyder körsbärsträd. Det finns en gammal sort
av Japanskt körsbärsträd som heter Ise Zakura.
-----------------------------------------------
A page in English
Skriv på Smällarupproret
Februari 2010
Ise har börjat löpa.
Och den här gången blir det inga byxor på för Jinjin. Vill det sig väl blir det valpar framåt våren alltså.
Just nu ser den tilltänkte fadern ut så här:
Nej, han bytte precis ställning.
Idag tog han ett jättehopp över diket från skogen räknat och tänkte sig att han skulle hamna PÅ snövallen.
Inte då. Den var nyss ditplogad och var bara av lössnö så han dök rakt ner i den och jag fick hjälpa honom upp.
Lite chockad såg han ut.
Jag är en spårhund!
Och just nu spårar jag ett rådjur. Vete sjutton hur det klarade att gå här bara.
Men jag ska nog hinna ikapp det.
Januari 2010
Det är mycket nu....
Idag hade vi nyss passerat kohagen och släppt hundarna lösa när jag tittade på Ise och hon stod blickstilla
och stirrade bakåt. Jag vände mig om och där stod en hjort. Snabbt kastade vi oss över varsin hund och
kopplade dem.
Det är en tam hjort som är flaskuppfödd av en fd kollega till mig och när den är brunstig så
går den sin väg. En mil härifrån bor den, men det är minst andra gången den är här.
Det
hjälper inte att den är väldigt snäll, den kan råka illa ut om den stöter på våra hundar när
de är lösa. Vi fortsatte att gå och den gick en fem, tio meter bakom oss i en km - trots
att hundarna såg ut som de ville jaga den. Den är van vid hundar. De är inte vana vid hjortar.
Sedan skulle vi leta efter Masterplushalsbandet som jag tappat när vi letade efter Ise
när hon var försvunnen på mossen. Då sprang den förbi mig och Jinjin och fortsatte bort
till Micke och den helhysteriska Ise som ville jaga hjort. Micke sparkade snö på den tills
den insåg
att det inte var så roligt att vara med oss och så sprang den förbi mig och Jinjin
igen (Jinjin hade
vid det laget började närma sig Ises tillstånd) och försvann längs med vägen.
Snacka om att vi skulle kunnat åkt pulka båda två bakom hundarna på vägen hem....
De hade jagat den till nästa härad om de varit lösa. Vilken katastrof det vore.
Jag ringde till "ägaren" och han insåg att det var lite problem med att ha henne eftersom
hon stack var tredje vecka, så hjorthägn eller hjortstek blir det nog. Hoppas på hjorthägn
för hon är förtjusande rar. I höstas fick jag mota bort henne för att jag skulle kunna backa
ut bilen
när jag skulle köra till jobbet. Hon är extremt sällskaplig av sig.
I natt gick jag med hundarna ut eftersom Jinjin hoppat över staketet innan på dagen och jag vågade
inte ha dem ensamma ute. Jinjin flög fram längs med staketet och en stund efter kom Ise. Lite
senare hörde jag klagande yl-gnäll en bit bort bortom grannhusen. Jinjin hade hoppat över
och försvunnit efter något. Jag trodde naturligtvis att han jagat efter en varg och den hade vänt sig
om och klippt honom och det var han som skrek. De gör så, vargarna. Jag skrek också och Micke
kom ut
och sedan gick vi runt och
ropade och väckte hela byn (4 andra personer). Mörkt, kallt och
massor
av snö överallt var
det så klart. Sedan hörde jag ett olyckligt hund-ljud till och sprang ditåt.
Efter
någon minut hör jag
pinglan (som tur var hade jag satt den på honom) och jag insåg att han
inte var död. Än...
För han kom inte fram, utan pinglan tystnade igen. Och förblev tyst.
När man står sådär önskar man att man drömmer, man vill bara vakna till en normal dag.
Ansiktsuttrycket på mannen här säger allt om hur det är.
(Vet inte vem han är.)
Jag gick åt skogen till för att leta, men efter en stund skrek Micke att Jinjin hade kommit
tillbaka.
När vi kom in såg jag att han var biten i överläppen och hade blod på bringan.
Säkert var
räven i vår trädgård och han har jagat den och bitit den. Troligen har den bitit
tillbaka
och han har släppt den och den har kutat iväg till sin lya och han har sprungit efter.
En utskällning och sen en kram fick han - av sin konsekventa matte....
Stackars räven. Hoppas den klarade sig något sånär bra.
I slutet på veckan var det en jakthund som sprang omkring ensam på gården. En stor jämthane.
Jägarna kom och plockade upp den och Micke hade hundarna inne, som tur var. Men han
hade nyss varit ute och gått med dem och man kan ju undra hur det hade gått om de mötts.
Ägaren var en annan gammal kollega och jag ringde upp honom och påminde om att
jag sa i fjol att om de jagade här kunde de slå en signal innan så jag hade hundarna inne
den dagen. Nästa år ska jag påminna honom igen. Han sa ifjol att de inte vågade släppa
hundar här pga vargarna men uppenbarligen gör de det ändå.
Hjortar, rävar, jakthundar och vargar. En ansträngande vecka för en akitamatte.
Jag tror jag ska ha Norsk buhund nästa gång. Pust.
- Fast det är ju inte hundarna det är fel på. Det
är omvärlden som är besvärlig.
Den är full med djur.
Vi såg japanska Hachiko
som Micke och Charlotte skickade oss. Tack för det! Den var sorglig.
Men tänk, när akitavalpar föddes så samlades alla och var med om födseln
trots snöstorm.
Mycket snö är det...
....och kallt.
I förrgår var jag ute med hundarna längs med vägen på bilden. När jag pulsat en kilometer eller så
hade Micke kommit hem och gick ut för att möta oss. Ise försvann i förväg medan jag vände om
och tänkte att det kunde ju vara en nyttig läxa för henne att märka att vi hade gått åt andra hållet.
Jag gick ett tag med Jinjin och ingen Ise kom. Då stannade jag och ropade men hon kom klart inte för
det. (Stendöv hund det där.) Så väntade jag tills Micke dök upp efter en sju-åtta minuter och vi gick
åt Ises håll till för att leta rätt på henne. Ingen hund. Vi ropade och ropade men hon kom inte. Då
började jag gå i hennes spår där hon vikit av från vägen och vi tog oss långsamt fram i djupsnön
i kringelkrokar och under granar där hon gått. Femtio meter kändes som tre kilometer. Spåret
gick ut mot mossen och jag tänkte på vargar och möjligen ofrusna vattengropar hon kunde
trilla ner i och inte komma upp. Till sist hörde jag vargpinglan komma mot mig i sakta mak.
Det tog några minuter och så dök hon upp. Då var jag inte så glad på henne precis.
Att gå över ett kuperat hygge i sjuttio cm lössnö ut till vägen igen var en sann pärs.
Mutter, morr och Dumma Byracka var bland de snällare sakerna jag sa.
- Men matte lärde ju sig sin läxa att inte lära Ise några läxor hädanefter.
Man lär så länge man lever. Som sagt.
Minns knappt att det varit så mycket snö någon gång.
Det är vackert med snö, men väldigt begränsande. Man kan inte gå inne i skogen och bara på vägar
där någon har kört någongång, så det finns ett spår. Vi har tänkt på skidor men har inga pjäxor
och det blir liksom inte av att vi köper några heller. Jag kan ju inte ens åka skidor, skåning
som jag är. Det är evigheter sedan jag åkte skidor senast.
Och Jinjin hoppade över staketet för det blev ju
väldigt lågt när det låg trettio cm tilltrampad snö intill.
Vackert men bara bekymmer alltså.
Sommar tack! NU!!
En ledarskribent i tidningen kallade hundar för "krass egendom".
I förhållande till vargens hot mot dem.
Det är rent obegripligt att människor som har barn själva inte förstår att man kan tycka
lika mycket om sina hundar som de tycker om sina barn. Hela vargdebatten
handlar om att vargen inte är farlig för människor. Jag önskar nästan att den hade
varit farlig för barn så de hade bergripit vad de pratade om. De fattar helt
enkelt inte. Brist på empati kanske?
Grannen hade sett vargen gå i byn en gång till. Mitt på dagen när han körde
snöskoter strax
intill. En annan ledarskribent, Hanne Kjöller i DN, tyckte att vargrädda skulle få
kognitiv beteendeterapi mot sin rädsla. Tyder på
mindre bemedling å
huvudets vägnar. Ett reellt hot är just reellt. Då hjälper inte KBT.
Förmodligen har de inte läst nyheter om vad vargar gjort. Jag har läst dem.
Eller så bryr de sig bara inte. Eller så gillar de inte jägare och så tror de att det
bara är jägares hundar som kommer att bli utsatta. Nu har jag ju varit
jaktmotståndare i en 30 år sådär och har aldrig skjutit ett djur i hela mitt liv och
kommer inte att göra det heller. Men vargdebatten har faktiskt fört mig närmre en
förståelse för mina forna fiender. Mina forna vänner är mest bara okunniga.
Varför är det alltid hål på mina vantar?
Och varför låter jag Ise stjäla dem och tugga på dem?
Sen kommer Jinjin och tar tag i ena änden och så sliter de
de tills något brister. Och jag tycker bara att det är så
roligt att se på när de har kul.
Apropå Hachiko....
...så får ni på inga villkor missa Kittis nya sätt att dra in matkassan.
Skylten finns här
Varför har Hachiko-filmen premiär överallt utom i Örebro? (Trailer)
Man får väl nästan gå på premiären. Risken är förstås att jag kommer
att behöva en ljuddämpare för att snyftningarna inte ska låta över
hela salongen. Jag som aldrig gråter annars (hörde en gång på radion att
kvinnor gråter ett par gånger i veckan - och kom på att jag nog inte är en
RIKTIG kvinna), gråter precis varenda gång jag ser det japanska
klippet ur deras film Här. Spelar ingen roll att jag sett det flera hundra gånger.
De borde tillåta hundar på bion den här gången tycker jag.
Jag vill ta med dem. (Fast de skulle inte gråta alls, de skulle vilja göra
slarvsylta av stackars Hachiko. De är ju akitor...)
Ise sover på fårskinnet. Det var ju Jinjins, men hon tar allt som är hans
och inte ber hon om ursäkt heller. Vet inte om hon är en riktig kvinna,
men en riktig akita är hon i alla fall ;-)
...................
Igår avlivade vi katten.
Katinka hette hon.
Det var naturligtvis sorgligt men jag tyckte inte jag hade något val längre.
Hon kissade på saker som högar med ren tvätt, hundarnas ryamattor och i deras sängar (de
har varsin liten flätad barnsäng från början av 1900-talet i sovrummet). Det var världens raraste
katt för övrigt och jag hade räddat henne undan svältdöden för fem år sedan när hon vägde
2 kg och var vilse och det var femton grader kallt. Hon slutade aldrig äta efter det och såg
ibland ut som en boll. Troligen var hon inte så ung då, och kanske hon var uppåt 10-12 år nu.
Redan för två år sedan beställde jag tid för avlivning men klarade inte av det utan kastrerade
henne istället, men nu gick det inte längre.
I hundsängarna låg gamla duntäcken och ett av dem åkte ut i en snödriva där hundarna dök
på det i morse.
Vad man kan göra med ett duntäcke:
Inget ont som inte har något gott med sig alltså.
Jag får hitta något annat att lägga i deras sängar. Och förresten sover de i våra sängar också. Ise och
jag låg och drog oss länge idag. Sen gosade vi en stund när vi vaknade och så kom Jinjin upp och de
lekte i
sängen. Mysigt.
Efter fyra år kan jag plocka fram Jinjins fårskinn och lägga på golvet igen.
Jag tvättade det tre gånger efter att katten kissat på det men gav upp och lade det i förrådet.
Nu ligger det där igen.
..................................
Hemma igen
De var lika glada båda två att Ise var hemma igen och de fick leka med varandra.
Inte så att hon inte är otroligt glad för både Sven och Tanja, och det fungerade
bra med Noah också, trots att han tyckte hon var lite burdus och hårdhänt när hon
lekte (Jinjintränad och muskelpaket som hon är - hon drog omkull stackars Tanja flera
gånger),
men Jinjin är förstås hennes
favorit. De lekte väldigt mycket både igår och idag.
Hon stal glatt mattes vantar
också, precis som vanligt :-)
En iskall promenad till jaktkojan....
.........gick vi och Ise var riktigt bra på att hålla sig i närheten. Jag satte Masterplus-halsbandet på Jinjin
eftersom han stack ett par gånger för någon vecka sedan. Man kan ha det utan batterier i för
han vet att
han har det
och
jag behöver inte använda det (bara pipet alltså, jag skulle
inte drömma om att använda
citronsprayen på honom någonsin mer).
Han vet ju exakt
hur han SKA gå (inom synhåll), och när han har
halsbandet på
går
han så av sig själv,
man behöver
inte
kalla på honom.
Jag ska anmäla honom till hanhundslistan som kommit ut på Akita Inu-sällskapets hemsida.
Tycker det är dags att han får valpar med någon trevlig akitaflicka (helst en snäll).
Han är en underbar hund
och jag tycker absolut att hans egenskaper
ska få gå i arv till nya akitor.
Fredag
Dags att ge sig. I morgon byter vi tillbaka hundarna. Ai Kii är visserligen väldigt rar och snäll
(utom mot Jinjin där hon mer gör skäl för sin engelska beteckning bitch ;-) men det verkar
inte bli några barn gjorda och vi saknar vår lilla Ise. Det var synd, men inte mycket att göra åt.
Nu har de i alla fall ätit stekt strömming som jag stekte bara till dem.
Onsdag & Torsdag
Hundarna var på hundpensionat hela onsdagen eftersom vi spelade bridge. När jag skulle se om
de ville leka (eller annat) när vi kom hem så bet Ai Ki Jinjin över nosen. Inte så det gick hål men
någon parning var det minsann inte tal om.
Idag, torsdag, verkade Jinjin lite mer intresserad än
innan men när vi höll bort hennes huvud (tänder....) så morrade hon djupt nerifrån
maggropen när han närmade sig hennes bakre regioner.
Jinjin försöker visa att han visst det kan dra hem mat åt valparna
genom att effektivt döda mattes vantar.
Ai Kii blev inte så impad
Hon tyckte nog att han skulle komma med ett helt rådjur för att hon skulle tycka att det var lönt......
Förresten sköt man inga vargar här. Det var synd - eller lika bra, så som illa som de skötte den jakten.
Man sköt flera sk alfahannar (dvs pappa varg - inte flockledaren som många tror) och då kan flockarna splittras
med en mängd ensamma ungvargar som letar hundar att äta som följd. Det borde vara jakt på problemindivider,
alt. hela problemflockar, och den skulle skötas av enstaka människor med utbildning för vargjakt och ske på uppdrag
av t ex
länsstyrelserna.
Nu var det bara ett stort hallå som enbart tjänade till att uppfylla regeringens löfte till
jägarkåren
före valet - och det var tvunget att ske före nästa val och så många som möjligt skulle få vara med för
att man skall få många röster då. Snacka om att blanda in politik (och fatta dåliga beslut).
Tisdag
Ingenting.
Jo, Charlotte försökte få oss att hålla modet uppe med att berätta att Kumi hade väntat till dag 19.
Det kändes faktiskt lite hoppingivande. Annars bara tröstlöst och in i hel*ete kallt.
Man kan prenumerera på en ny nät-hundtidning där akitan är ras-special i första numret. Mina vovvar
är med på bild och Lina och Filippa har medverkat med texter också. Gå in och prenumerera
på Hundens Värld. Den är gratis dessutom. De kommer bl a att ha en serie om uppfödning.
Igår lade jag till några saker till texten jag skrev nedan om parningsstrategier mm. Ingen orkar väl lasa
allt det där, men det var kul att skriva. Jag skulle kunnat fylla flera sidor till. Det finns massor att spinna
vidare på och tusentals exempel. En del saker motsäger varandra, men tittar man vidare så är det olika omständigheter
som gäller och som vi kom på när vi skulle förklara något: Man börjar alltid svar med "Det beror på...."
Måndag
Vi var ute och gick med dem och de gick snällt och nosade på var sin sida av vägen.
Jinjin "checkade läget" en gång, men återgick snällt och ointresserat till sin vägkant.
Nu sover de tysta som möss. Suck. Det är dag 15 på löpet.
Söndag
Inte nu heller.
Lördag
Ingenting har hänt ännu. Ai Kii är helt ointresserad och Jinjin viker undan med blicken
och går flera meter bort när hon tittar på honom. Han törs inte gå i närheten av henne.
I alla fall inte inomhus där hon vaktar lite allt möjligt. Att lägga upp en tass på ryggen på
henne
är förenat med livsfara.
Så här intresserad är han
Det är han som går längst bort alltså. Ai Kii går i koppel.
När man sitter här i midvinterkylan och väntar på att det ska bli valpar gjorda kanske man får skriva
ner lite tankar om
detta intressanta ämne i största allmänhet.
Liten betraktelse över parningsstrategier och partnerval hos människor och andra djur
Ai Kii ska ju tycka att Jinjin är "rätt" rent genetiskt för att hon ska vilja ha honom trots att hon löper. Alla vill inte ha
alla bara för att det är hormonstorm på gång.
När det gäller hundar har vi människor satt de flesta naturliga
mekanismer ur spel eftersom vi vill ha en rastypisk hund med vissa egenskaper. Ibland funkar dock inte våra planer
utan
hundarna vill välja själva. Som biolog har jag ju pratat mate choice, sexual selection och mating
strategies
precis hur mycket som helst.
Dvs hur djur (inklusive människan) väljer partner. Det är ett fascinerande och komplicerat
ämne.
Sven nämnde på nyårsafton
att han läst att tjejer som tog p-piller valde "fel" man då hon inte kunde bedöma
hans
genetiska likhet/olikhet
genom hans lukt lika bra som en tjej som var opåverkad av tillsatta hormoner (se artikel).
Tjejer av de flesta arter är programmerade att välja noga, killar är det inte. Det är lite som varför haren springer
fortare än räven: för haren gäller det livet men för räven är haren bara en middag. För tjejer gäller det mycket, men
för
killen
ganska lite.
Tjejerna måste investera mycket i barnen, de kan dö på kuppen när de ska föda dem och sedan
ska barnet kanske få mat i många år innan det klarar sig själv. Killarna kan bara dra.
Följaktligen är det mest normala
för en tjej att säga direkt tvärnej till allt hon inte har valt själv. Även om man ändrar förutsättningarna för människor
genom att
uppfinna preventivmedel finns ju grundprogrammet kvar. Själva människan är likadan, och reagerar på
samma
sätt, som
förr.
När det gäller partnerval finns
det massor med roliga
studier på allt möjligt. Man har testat om tjejer kunde se på foton av killar
om
de skulle
tycka att killarna luktade gott eller ej, och när tjejerna testade lukten på killarnas använda t-shirts fungerade
det bra,
det stämde med vad de tyckte med synen. Det räcker alltså med en bild. Man kan se hur folks gener luktar. (Däremot är
tjejer helt ointresserade av att se nakna killar på bild. Detta till skillnad mot killar som gärna ser tjejer på bild.)
Tjejer tycker
också
att deras
pappor
och bröder luktar "illa".
Det är en inavelsundvikande mekanism. Om Jinjin
har "fel" gener och inte
är
tillräckligt
genetiskt olik så
kommer Ai Kii alltså inte att acceptera honom även om hon löper. En annan genuppsättning
än den
man själv har
kan ge ett bättre immunförsvar hos ungarna, så genetisk olikhet är viktig när man väljer.
(Att sex alls finns
är ju för att genetisk diversitet är viktigt, annars hade det varit lättare med jungfrufödsel. Det är få arter som har sådan
och även de har sex då och då. Ta t ex bladlöss. Under högsäsongen på vår/sommar när det växer så det knakar
har de
jungfrufödsel för att det ska gå snabbt, på hösten parar de sig som alla andra.)
Lustigt
nog väljer människor
ofta en partner
som är lik dem själva till utseendet. Det finns även fåglar som väljer
en partner
som är lik deras
mamma (flickpippin)
eller pappa (pojkpippin), så det är inte helt unikt.
Det kan säkert finnas hos fler arter,
men det är nog svårt att studera.
Det finns hur många studier som helst som visar på att honor väljer på hanarnas sporrlängd, stjärtlängd, färger mm, och alla
dessa
drag
(sekundära sexuella karaktärer kallas de) är "ärliga" om de finns, på så sätt att de verkligen visar på god hälsa
och
"kvalitet"
som kan nedärvas. Där man har konstrat lite genom att förändra hanarna till det bättre, klarar de nästa säsong
sämre.
De var helt enkelt inte i det skicket att de klarade av det som en hane med "äkta vara" klarade av utan problem. Man
har
också tittat på vad tjejer ser på hos killar när de
är ute på krogen. Det drag man
kunde urskilja
då som blev statistiskt
säkerställt
var längden på killen. Tjejer föredrog långa killar. Man har också testat längd mot intelligens
och
kommit
fram till att längd och intelligens är
positivt
korrelerat, dvs långa killar är smartare (generellt sett). En lång kille
som vill ragga
tjejer
på krogen behöver alltså bara
stå upprätt
länge
nog och vänta på att någon tjej tittar på honom mer än
åtta
sekunder.
Men det får gärna vara
en
kort tjej.
(Och killar tittar också på midja/höft-kvot för att undvika att tjejen redan är gravid.
Andras barn vill en man inte ha.
Faktum är att styvpappor är de som är värst när det gäller dödade barn och vi har ändå
inte infanticid som strategi på det
sätt som
t ex björnar och lejon har. Där dödar hanen honans ungar (som hon har med
någon annan hane) för att hon ska
komma i brunst och han får göra egna
barn
med henne.
Vi kunde haft den
strategin
i vår art om vi inte haft dold ägglossning
utan brunstat istället. Som det är nu, dvs kvinnor blir inte fortare gravida på
nytt för att man dödar de barn de redan har, är det bara det att andras barn kostar en massa resurser att försörja,
så egna barn är att föredra då man kan lägga allt på dem. Vi har alltså på sätt och vis infanticid, men i rätt liten
grad, inte så att det är en
väl
etablerad strategi.)
Långa män får naturligtvis långa barn, men systemet återgår hela tiden. Långa tjejer
gör
enligt någon studie mer
karriär än
korta
diton,
och de
får också färre barn än dessa. Ingen har testat det vad jag vet, men många tror ju att korta män kompenserar sin
längd genom
att frenetiskt försöka skaffa sig mer status, alt. pengar (rent
generellt
förstås - alla känner massor av män där detta
inte alls
stämmer) för
att få mer attraktionskraft.
Det är ju inte bara längd som avgör utan hur bra man kan försörja en avkomma
plus hur
avkomman
blir. Alla resurser man kan visa upp
som är "extra" tyder på intelligens och intelligens är mycket
viktigt för
oss människor
- den ger större överlevnadsmöjligheter.
Alla
biologer
(nåja, de flesta) "vet" att ALLT män gör syftar till att skaffa sig
fler
möjligheter
till
parningar;
alla
bilar,
alla
karriärer, alla
prylar, alla pengar och allt gitarrspelande har bara en
enda
mening:
att
fler
kvinnor
ska
välja den man
som visar
upp dem.
Och sedan
blir folk
förvånade över
Tiger Woods. Eller Bill Clinton.
Men hallå.
De skaffade sig sina
positioner
och
sina pengar
för att göra just det de
gjorde.
Vad trodde ni? De vill vara evolutionära megahits.
Ur evolutionär synvinkel finns det bara ett enda mål med livet och det är att skaffa sig avkomma; att få in sina
gener
i nästa
generation. Helst högkvalitativ avkomma som överlever och får egna ungar i sin tur. Biologer kallar
resultatet av detta för individens fitness och ens framgång evolutionärt sett räknas i antal avkomma. Det är
oerhört logiskt eftersom de som inte får avkomma inte nedärver sina egenskaper.
(Man ska naturligtvis inte
förväxla
evolutionärt
"värde" med människovärde eller liknande.)
I valet mellan att vara en evolutionär megahit eller att strikt följa den allmänna moralen (= normala strategin) är det
både män
och andra djurhanar som helst väljer megahit-strategin. Det konstiga är inte det, utan att vi människor
skaffat
en
moralsyn som är tvärtemot hur vi faktiskt fungerar (det har dock sin egen förklaring där evolutionen gör
en liten
kringelkrok
- en man kan få högre status,
och därmed öka sin attraktivitet, genom att demonstrera moral - och
då får
han fler
chanser till
att producera
avkomma). Det är också så att mycket få hanar (män) får chansen att bli
evolutionära
megahits.
Det krävs ju en del för att en hane ska nå den positionen att många honor väljer honom.
Det är
alltså inget en hane normalt sett avstår i från om han har lyckats ta sig dit - inte ens av moraliska skäl.
(Och om det inte var en lyckad strategi
så funnes den inte, då hade evolutionen sållat bort den.)
Ibland kallar vi
de mänskliga evolutionära megahitarna för sex-addicts och
hävdar
att de ska söka behandling och
hjälp för sitt "sjuka" beteende. Så är det väl för en del, men ett beteende blir bara sjukt när
det är till
direkt
bekymmer
för
individen - och bekymret kan vi andra förstås orsaka genom att tycka en massa saker om hur man bör
bete sig.
Faktum är att kvinnor och andra djurhonor ofta väljer en hane som är attraktiv för andra honor för att
hennes söner ska
ärva attraktiviteten. De hjälper alltså till. Blåmeshonor väljer gärna väldigt blåa hanar och när de hittar en sådan får
de
nästan
bara pojkbarn. Att flickbarnen skulle bli blåa är ju bara till nackdel för dem, så det är ingen poäng med det.
Denna
teori kallas för "sexy son"-hypotesen om någon vill läsa vidare, t ex på Wikipedia. (Obs bara på engelska).
- Och man
kan ju tillägga att hos kvinnor är samma beteende (sex-addict) att bedöma som betydligt mer stört eftersom de inte har
någon
reproduktiv
fördel av det. Kvinnor är som sagt programmerade att välja noga och med omsorg. Det är så dyrt
för dem
att välja dåligt. Å andra sidan träffar en "evolutionär
megahit"-man snabbast på de kvinnorna,
de är ju
lättast
att få, så det kanske jämnar ut sig
på något sätt -
även om ingen av dem blir direkt lycklig i längden.
Sen kommer också den där
detaljen in om att ungar med två föräldrar som drar hem mat klarar sig bättre än de med bara en.
Hanar kan
som strategi välja att vara monogama för att föda upp en bra överlevande avkomma istället för att få tvåhundra
ungar
som klarar sig dåligt. Killar som är utan pappor klarar sig oftare dåligt än tjejer som är utan pappor.
Alla killar som är utan pappa blir inte
kriminella, men i princip alla de män som sitter på riksmottagningen i Kumla
(där man
sitter
om man fått mer än fyra år)
har varit utan en aktiv och intresserad pappa. Det finns alltså en
poäng
för män att se till
att deras barn har det bra.
Det blir en trade off, dvs ett val för att optimera resultatet,
inte att maximera det:
många dåliga ungar,
eller få bra - eller så många ganska bra som möjligt.
I vår värld löser männen denna trade off, att de helst ska få många men bra barn, med "sekventiell polygyni",
dvs
de är monogama några år
och byter sedan partner till en yngre (första frun är tre år yngre, andra är fem år yngre och
tredje är åtta år yngre - allt enligt forskningen). På så sätt får de
flera "kullar". Detta lyckas förstås bäst
för de män
som är attraktiva
på
något sätt. Det finns fler män som inte får barn alls än vad det finns kvinnor som inte får barn.
Kvinnor kan inte
göra likadant. Det finns ingen fördel (rent evolutionärt) för dem
att hitta en yngre man och de
är
i allmänhet
inte
heller särskilt intresserade av yngre män. Alla (generellt menat förstås) kvinnor överallt gifter
sig med män
som är äldre än dem själva. (Unga killar kan ofta föredra äldre tjejer för de är mer fertila än tjejer
i deras egen ålder. När killarna blir äldre anpassar de sig till det vanliga systemet. De kan, om de har tur, maximera
sina chanser på det sättet. - Det kan bli väldans dyrt förstås, men det är nog inget de tänker så mycket på.
De vill självklart inte ha barn,
men förr hade man inget val. Blev det så blev det. Numera har man oftast bara
beteendet,
inte resultatet.)
Det finns en teori som kallas polygynitröskeln, som jag inte tror man lyckats visa, men som skulle kunna vara rimlig.
Som så ofta tänker man sig en fågel som modellart när man ska förklara den. Många fågelhanar har revir och de
försöker också gärna hitta en holk som någon trevlig människa satt upp åt dem.
Honorna väljer sedan inte hanen,
utan holken. Har man väl en holk så är man bra. Sedan kommer nästa hona och hon blir så klart bortkörd av
hona nr 1, men inte av hanen. Hona nr 2 kan då i ett tänkt fall välja mellan att slå sig ihop med en hane som har
ett halvtaskigt revir, alternativt att försöka hålla sig lite diskret i utkanten av "holkreviret" och få några ungar med den hanen.
Han kommer då troligen att hjälpa henne att föda upp dem, men i mindre grad än han hjälper hona nr 1, så
de kommer
att bli färre än ungarna i holken.
Hanen med det dåliga reviret kanske är ung och klarar då
inte av att hjälpa
till att mata ungarna fullt ut, plus att där kan vara sämre med mat i
ett dåligt revir.
I det fallet får honan mer (fler)
överlevande
avkomma genom att vara nummer två hos en bra hane.
Man tänker sig att honan kan göra en slags rimlig
bedömning
av vilket hon tjänar mest på (i antal avkomma)
och att
det finns ett
tröskelvärde
där hon
tjänar lika mycket
på
vilket hon än väljer. (Väljer hon holkhanen så kommer hona nr 1 att göra livet surt för henne och väljer hon den
unge hanen så kommer hon att få ligga i som en rem. Struntar hon i båda så får hon inga ungar alls. Vilken tur att
hon bara är en teori - än så länge...)
Det finns ett slags krig mellan könen där båda försöker lura varandra att investera mycket i avkomman. Någon
liten pippi man tittade på gjorde så här: Fru Pippi spankulerade runt en buske medan hon såg ut att leta efter mat.
På andra sidan busken, där Herr Pippi inte kunde se henne, hittade hon en annan hane och de gjorde sånt som
pippiar gör (pippade ;-). Sedan gick hon tillbaka runt busken och när den andre hanen inte kunde se henne klämde hon
ut hans avlämnade paket med spermier så att hon inte fick några befruktade ägg med honom. Däremot trodde han det
så han hjälpte till att mata ungarna i förhållande till hur många parningar han hade fått. Honor är inte bättre än hanar.
I det här fallet lurade honan nog en hane som inte var vuxen nog att ha ett eget revir utan försökte sig på att få en liten del
av en annan hanes tillgångar.
Å andra sidan kan honor om de hittar en ännu bättre hane än de själva har, luras åt andra
hållet också. De ser då till att bli med barn med den mer attraktive hanen men låter sin ordinarie hane stå för kostnaden.
Det finns en massa mekanismer för att stoppa detta från hanarnas sida. Spermiekonkurrens t ex. Om en man är
borta några dagar producerar han mer spermier än normalt för att han ska kunna tränga bort främmande spermier
som kommit på hans plats under tiden han var borta. Att vakta kvinnorna är också en välkänd taktik. Man kallar det
religion
ibland, men det har inte ett dugg med någon gud att göra att t ex kvinnor ska böra slöja. Det är oerhört dyrt för en
man att
föda
upp andra mäns barn så det är inte konstigt att evolutionen har gett dem mekanismer att försvara sig mot
det. Kvinnorna vaktar också naturligtvis, och kan på så sätt ha en viss nytta av att alla andra kvinnor bär slöja.
Det där är inget system man slår ut med enkla medel genom att förutsätta att kvinnor är lojala mot andra kvinnor.
Många människor tolkar in "mansdominans" i naturen även där detta inte alls finns på det sätt man föreställer sig.
Man
tror
exempelvis att en hjorthanne som går med ett gäng hindar är flockledare och att hjortdamerna följer honom.
I själva verket är det tvärtom, han följer dem - men försvarar sin position mot andra hanar förstås. Hindarna
går dit maten är och han går dit de går. När det gäller revirhävdande djur kan det vara lite olika.
Ofta överlappar
en hanes revir flera honors (3-4 sådär) och han parar sig med dem alla (lodjur t ex). Han går runt och besöker
dem då och då, så de känner honom. Det kan även finnas "superhanar" bland sådana arter (tror det var stenmård
som var ett exempel). De drar runt lite överallt och är stora och starka och bryr sig inte så mycket om vad tjejerna
tycker. Det är inte alls säkert att dessa föredrar honom, tvärtom föredrar de ofta en de känner till innan.
Man skulle kunna dra en jämförelse med mänskliga psykopater som är extremt promiskuösa, men liknelsen haltar
för psykopater är bättre på att se till att bli valda än de flesta andra män är.
De är ruggiga uppvaktare, inte våldtäktsmän
(dvs i vanliga fall - det finns naturligtvvis psykopater som är våldtäktsmän också, de gör vad de vill utan att tänka på
konsekvenserna eller ta personliga hänsyn.). De försvinner snabbt igen (med tjejens bil och pengar), men anpassar sig till
det man vanligen gör som
man
- blir vald. Män hatar verkligen våldtäktsmän, inte för att de är elaka mot kvinnor och
männen tycker synd
om kvinnorna, utan för att de inte anpassar sig till det man SKA göra
som man, de fuskar istället.
De som
sitter inne för våldtäkt måste vara de ensammaste människorna på jorden, ingen pratar med
dem och
vill det
sig illa får de stryk. (Jag träffade två när jag som ung jobbade ett par månader på fängelset. De pratade med
mig, men
förklarade naturligtvis att de var helt oskyldiga och att de var hur snälla som helst....Tja...) Å andra sidan
kan det bland män vara helt accepterat med våldtäkter. Men bara om alla gör det. I krig t ex. För drog män iväg och
slog ihjäl männen i grannstammen och tog med sig deras kvinnor hem. Numera har man ritualiserat det beteendet och
kallar det för fotboll. Någon studie visade att hemmalaget hade mer testosteron än bortalaget - de har mer att förlora
och därför vinner det laget också oftare.
Motsatsen till superhanarna är de som biologer kallar för sneaky fuckers. (Klart att vi har roligt
åt det.)
Den unge hanen med Fru Pippi ovan var ett exempel. Läroboksexemplet är från laxvärlden. Där stannar
normala unga hanar borta i det stora havet i tre år. Sedan är de stora och starka och återvänder hem
för att
etablera en liten bit revir på botten av ett vattendrag.
Risken att dö är förstås mycket större om man är
borta i tre år istället för två, så en del hanar återvänder redan efter två år. De är små och klena och ingen
laxhona
vill ha dem. Alltså har de en annan strategi. De simmar in på en stor hanes revir och eftersom han tror
att de är honor kör han inte bort dem. Då passar de på att befrukta en del av rommen som de riktiga honorna
lägger. På det sättet kan sådana hanar bli pappa till uppemot 30 % av alla laxyngel och möjligen gör en del
av dem likadant som sin pappa. Man kallar det en evolutionary stable strategy (ESS)
eftersom det ser likadant
ut år från år. Det går att fuska om man är tillräckligt få som använder den strategin. Även hos grodor (och många
andra arter) finns det liknande exempel. Klena grodhanar sätter sig strategiskt nära en kraftigt kväkande stor hane
och när
honorna är på väg till den store hanen så blir de påhoppade av en liten en som satt och lurade i gräset.
Det finns även en toeri om att konst och kultur har uppkommit för att män ska få fler arenor att visa upp sig på.
Religion hör säkert också dit. Båda könen visar upp sig när det gäller människor (inte när det gäller blåmesar)
men särskilt män har en oerhörd drivkraft att kunna visa att de duger till mer än att bara skaffa sig själva mat
för dagen.
Kvinnor ska mest bara se ut som om de kan bli gravida.
När det gäller hundar är det mer tveksamt.
Vi människor avlar fram mer maskulina hanar och
utställningsdomare
vill även se feminina tikar. Tikarna
själva verkar sällan välja på utseende eller maskulinitet hos hanarna.
Kanske Ai Kii hade föredragit en kanintax?
Vi får väl se.
Kanske jag ska säga att allt som står ovanför är väldigt relativt hos den enskilde individen. Människor anser ju
att de
känner
saker
också, och att de gör förnuftiga val då och då - och det gör de naturligtvis. Statistiskt sett
är det emellertid rätt giltigt (men man gör ju förstås individuella val på personligheten hos andra - jag zappar t ex
bort
den allmänt erkände megahit-hanen Persbrant från TV-rutan på mindre än en kvarts sekund om han dyker upp där).
Fast det finns massor med saker att tillägga även när det gäller det som är statisktiskt visat. Alla ovanstående
resonemang
leder
till tre nya, ibland motsägande, men det blir ju hur långt som helst om man ska ta med allt.
Det bisarra i att en del
människor
skaffar hundbarn istället för egna barn trotsar ju all evolutionär logik. Det
vore ju altruism och att
hjälpa en
annan art (eller individ) på
bekostnad
av sin egen avkomma, och ren altruism
finns inte.
Inte enligt evolutionsteorin i alla fall.
När jag tänker efter fungerar hundar rätt mycket som parasiter. Vi matar dem, ger dem skydd och
ser till att de blir flera. Kanske - och inte helt otroligt heller - har man hund istället för barn.
Inte så att man saknar barn och väljer en hund som substitut, utan man kanske inte saknar barn
alls
om man redan har en hund.
Personligen föredrar jag hundar och det är väl något hos dem
som
framkallar det.
Jag är ett värddjur och en evolutionär återvändsgränd för att jag har fallit för dem ;-)
December 2009
*********** Gott Nytt År!**********
Akitor är hundar som vet sin plats ;-)
Ingrid får hålla ner Ises svans så hon kan se Tanja när hon pratar med henne.
Akitans plats är Först och Främst. Så klart.
Det var en trevlig nyårsafton och som vanligt åt vi och drack vi tills allihopa sprack (nästan).
Hundarna älskar att ha gäster och gjorde sitt bästa för att alla skulle känna sig välkomna.
Ai Kii är nu hos oss, medan Ise har åkt hem med Tanja och Sven. Hoppas hon inte bråkar
med Noah. Visserligen gillar hon honom, men akitaflickor är inte lätta att tas med. Jinjin
fick några rejäla avhyvlingar av Ai Kii igår kväll. Romantik verkar vara det sista hon tänker
på fastän han uppför sin tjusigaste steppdans framför henne. Hon började löpa förra måndagen
och idag är det fredag. Det borde alltså snart vara dags för henne att bli lite "vänligare".
Sven ringde nyss och sa att: "De leker och busar så vi kan knappt vara i huset" :-)
Låter roligt för dem båda två. Ise vill ju äta upp alla andra hundar. Noah är den
ende utom Jinjin som hon gillar - den lilla ragatan.
Häromdagen förklarade jag för min hundovetande kollega hur det är när man parar hundar.
Det där med att hanen fastnar i 20 minuter och att han helst vill gå iväg efter fem men inte kan.
Han kan vilja vända sig om och då står de ända mot ända (så det kan visst det hända ;-)
Och att en "nybörjartik" inte blir ett dugg glad, utan man måste mata henne med köttbullar
för att hon ska stå någotsånär stilla alla tjugo minutrarna. Det är inte bara det att man hoppas på
valpar, utan man hoppas på att ingen blir biten eller skadad. I alla fall första gången. De
lär sig efterhand förstås, de som alla andra. Kollegan blev något förvånad kan man säga.
.......................................
Vem är därute?
Häromdagen ringde grannen från byn en kilometer bort och sade att den andre grannen
sett en jättestor ensam varg gå genom byn och bort längs med den uppringande grannens
hästhage. Grannen som såg vargen ringde genast upp dem och sade att de skulle ta
in hunden fort. Han går ju alltid lös och de har inget staket. Ett par timmar innan var vi
ute med hundarna och Ise tog en sväng in i skogen. Det är inte roligt att tänka på att man
kan springa på den när som helst. Ise gruffade lite när hon satt ute på snöhögen på gaveln
där hon gillar att sitta, så vi tog in henne
och på bilden står hon i fönstret och spanar
efter det hon gruffade på. Vad var det?
Vargen gick genom byn mitt på dagen när någon nyss plogat så den verkade inte särskilt rädd
av sig. I morgon börjar jakten på varg. Det är hemskt att känna så men jag önskar nog att de
skjuter den. Det gör de nog inte förstås, de ska väl mest jaga i något annat revir, så "våra" vargar
får leva vidare.
Det var en vit jul i år.
Hundarna och jag var ute i trädgården på julaftons eftermiddag efter att vi gått en sväng i skogen.
Det är skönt att bara stå därute trots att det är kallt. Lugnt och fridfullt.
Ise är tokig i att jaga sork i snön.
Häromkvällen kom hon med en stor vattensork som hon dödat.
Skulle Jinjin hitta ett intressant sorkhål kastar hon sig fram och kör undan honom. "Det är MIN sork! Stick!" säger hon.
(Ja, säger och säger... morrar...)
Han har inte en chans.
Förresten är de rent hopplösa att gå ut med nu. Jinjin stack en kvart idag och precis innan vi kom
tillbaka
till bilen försvann Ise en bra stund. Snön gör dem tokiga. Och alla spår i den förstås.
Jinjin ska göra valpar med Ai Kii. Hon ville ju inte ha den finske hanen förra gången och risken
är väl att hon
inte vill ha någon annan hon inte känner heller. (Klok och förnuftig flicka Ai Kii,
inga
one-night-stands där inte ;-)
Däremot gillar hon ju Snygg-Jinjin så det blir väl lättast
så.
Tanja lär alltså eventuellt få akitavalpar om några månader för Ai Kii löper nu - så snart är det
dags
för Jinjin att göra sin debut på riktigt, han har ju bara fått öva på Ise - med byxor på.
Hade
han
vetat om
det hade han suttit vid grinden och flämtat redan nu....
Här nedan blir Ai Kii Bästa tik på akitadagarnas utställning i somras.
Det regnade så hon ser inte alltför glad ut att vara bäst.
Men hon såg ut som en skimrande pärla för övrigt.
.................................
..........................
Första snön kom i mitten av december.
Mycket spring i de benen...
.... men lite mer Frolic matte. Tack.
Jinjin är mer intresserad av lek än av godis förstås. Han är ju kille.
Vilken charmörblick han har när han vill....
.......
Ise blev Champion på HUND2009, dvs Stora Stockholm!
Domare var Liz-Beth Liljeqvist som gav Jinjin hans första Cert i Askersund
för
två år sedan. Hon är duktig på akitor.
Jag hade på mig T-shirten med akitan på som jag köpt på ThingaBling
(Charlotte)
och det var en riktig tur-tröja. Tyvärr klarade jag inte kylan
hemma, så den syns inte så bra på kortet.
Ise fick bra kritik och hon blev ju även BIM så lappen var full med ettor: 1a
Öppen klass, 1:a i Bästa tik-klass, Ck, Cert, Cacib och BIM. Lisbeth sa att
hon var ju lite bakhög men där var så mycket akita i henne så hon vann ändå.
Fantastiskt att på Sveriges största hundutställning vinna allt utom BIR när
två championtikar (Bunny och Maya) var med, och även lilla Mitsu förstås.
Vi drack champagne (riktig så klart) ur glasen vi fick av Karin Sjöholm på
akitadagarna. De är egenhändigt graverade av henne med en akita
på
och passar excellent vid sådan här tillfällen :-)
Jinjin fick naturligtvis vara med på ett kort med sin championrosett.
Hans rosett från MyDog var finare. Konstigt att man på den största och mest prestigefyllda
utställningen
i Sverige har mindre rosetter än på den näst största. Klart man vill ha
en snygg rosett när det är den enda championrosett hunden någonsin får (ja, utländska
championat oräknade förstås.
Jinjin blev ju champion på MyDog i januari 2009 så det är båda på samma år på de
båda största
utställningarna. Bra domare också på båda två (dvs sådana som kan akita).
Inte konstigt att man är en stolt och mallig matte!
Shiro, Ises bror, lär ha blivit Finsk champion idag (söndag 13/12).
Det är ju rena familjelyckohelgen.
Det tråkiga var att jag körde på ett rådjur på väg hem. Jag körde inte så fort och hann
bromsa lite, men det var så nära att det träffade mitt i fronten ändå. Ett ögonblick trodde
jag att det slets i stycken, men det var allt glassplitter och delar från extraljusen som virvlade
runt, och sedan såg jag rådjuret slungas ner i diket. Jag letatde upp mobilen på golvet, där det
hamnat när jag bromsade,
och
ringde 112. Det kom några bilar som körde förbi och sen
stannade en kille och hjälpte mig att leta efter rådjuret i diket (kändes skönt att någon stannade
för jag var ganska chockad). Vi kunde inte hitta det så det måste
ha rest sig och gått sin
väg.
De skulle skicka ut en jägare med eftersökshund men när jag ringde
och frågade hade han inte
rapporterat in något (det gör de sällan) så jag fick inte veta om han
hittade det.
Ända tills glaset splittrades var jag hundra procent säker på att jag skulle hinna bromsa för det har
jag alltid
hunnit innan. Helt irrationellt....
..............................................
Det regnar mycket. Ån är översvämmad.
Ise tar en paus på en sten.
Ljuset är dålig men i verkligheten är det ganska vackert för det blir så
grönt - och gult. Och rödbrunt.
Men bilderna blir inte bra med
mobilkameran ens mitt på eftermiddagen.
Jag upptäckte att Jinjin hade en öroninflammation i ena örat.
Kanske därför han hade låga trombocyter? Han började lukta "öra"
och när jag kände efter var där till och med var i örat. Det var
på kvällen så jag bara gjorde rent med öronrens och det har
jag fortsatt med i ett par dagar så inflammationen verkar ha lagt sig.
Det är inte varigt längre och jag behöver nog inte gå till veterinären
med honom. Bra om det går bort med öronrens och jag slipper ta till
antibiotika. Det gör man ju inte om man kan undvika det.
Han har blivit fyra år. Stor pojke nu. (Inte för att det märks på honom precis :-)
Själv har jag varit rätt förkyld och hundarna har fått gå ut med Micke eller inte alls.
Det är inte förrän nu jag vågat mig på ett par promenader för att inte riskera att
bli sjuk igen.
