Juni 2006
En hagelstorm var jättekul...
Här träffar vi tre av Jinjins syskon på valpträffen
hos uppfödaren Tina (t vä).
De är långhåriga och jättesöta. Tina ordnade
en spårövning och Jinjin
spårade koblod fram till lite godis.
Bror Fuiu
Sedan åkte vi med Tina och Stig till Oslo på
valputställning. Jinjin var enda
japanska akita - och blev alltså inte helt oväntat BIR-valp.
Matte försöker
här få honom att springa snyggt och rakt (man får lite
motion mellan
de långa väntetiderna).
Foto Stefan Carlsson
Det var inte helt lätt att få honom att
stå fint medan domaren gav kritiken.
Foto Stefan Carlsson
Kritiken var överlag bra som vanligt (mkt lovande
valp, korrekta rasdetaljer, lätta spänstiga rörelser, bra
vinklar etc) men han
var "lite tunn" så vi kom sist i gruppen (vilken också
som vanligt vanns av en mikroskopisk hund - det skall tydligen vara en
pomeranier
i år, för en sådan har vunnit valpklassen på tre
av fyra utställningar. Vet du inte vad en pomeranier är så
är det en pälstuss i ett snöre - se bild:
OBS!
Bilden är i naturlig storlek ;-)
Det är inte lätt när han inte äter så mycket
som han borde alla dagar. Dessutom rör han sig mycket. Jag fick rådet
av Tina att blanda olja i
maten och att köpa ett foder som han tycker bättre om. Han får
redan god mat (Doggy junior med malet rått kött i) men är
lite kräsen av sig.
Dock föredrar jag en kräsen hund framför en matbesatt,
det blir så jobbigt när hunden skall äta allt den hittar
och bara tänker på godis hela
tiden. Man får ju också tänka på att han växt
ca fem centimeter på några veckor, upp till 61 cm. Det verkar
som om han växer en cm i veckan.
Just nu väger han 22,5 kg (6,5 månader gammal). Han är
smidig, snabb och energisk. Liksom gamla akitan får han ofta "spel"
och
springer runt som tokig. Han jagar gärna upp de tre vattenspanieltikarna,
som mattes kompis har, tills de jagar honom tre varv runt huset.
Här ställer vi upp oss inför BIG-bedömningen.
Tinas american akita Tingeling
blev också BIR (över en fin medtävlande tikvalp) och de
står här bredvid oss.
Fuiu och Jinjin leker i ett skogsdike. Fantastiskt vad roligt det är med lite vatten.
Så här ser man ut efter dikesleken.
En trevlig sak med akitor är att de ser så glada och vänliga
ut.
Det händer också hela tiden att folk på
stan (oavsett stad) stannar och tycker att
"det var minsann en ovanligt vacker-fin-gullig hund" (naturligtvis!).
Konstigt att akitor är så sällsynta.
Den här bilden har matte på datorns skrivbord.
Jinjin sträcker ut sig
på mattes "svägerskas" gräsmatta efter en lång
dags utställning.
Tina tyckte att Jinjin var väldigt lugn. Det
är han också för det mesta. Han stannar fortfarande hemma
på tomten
och går ingenstans trots att det inte är inhägnat. Inte
skäller han heller, och bryr sig inte om när någon går
på
vägen utanför. Grannarnas katter får komma och gå
som de vill. När han sett många hundar som han inte fått
leka med,
som på valpkursen eller utställningar,
blir han dock inte trött utan "nervöst energisk" och
behöver få rasa ut innan han
lugnar ner sig. Det är synd att det inte finns hundlekplatser. Han
blir så glad när han får leka med andra hundar - och
det
är ju roligast när han är lycklig... När han kampar
med en leksak med andra hundar morrar han som besatt, men när jag
drar
i andra änden är han helt tyst.
Jag brukar säga att det är tur att jag är starkast så
jag kan dra in honom så jag får en chans att
pussa honom. Särskilt kelig är han inte. Typiskt en akitapojk
- självständig - men håller ändå koll på
var matte är så hon kan
rädda honom om något farligt dyker upp (en stubbe t ex).
När vi går i skogen har jag en liten
pingla på hans halsband så att jag skall höra var han
är. Det är ett gammalt
finskt knep för att hålla vargarna från hunden, och kanske
det skrämmer bort vilda djur innan han får syn på dem.
Det har hänt ett par gånger att han sprungit bort i skogen
en liten stund, kanske fem minuter, och jag har börjat
ta med massor av gott godis på promenaderna (köttbullar, korv
och annat sådant) för att han skall stanna nära mig.
Numera gömmer jag ofta godiset under en sten så han får
leta upp det. Efter spårövningarna vi haft börjar jag
också lära
honom att spåra upp det några meter ut i skogen. Det fungerar
väldigt bra, trots att han ibland spottar ut godiset när han
väl hittat det. Det är kul att spåra men inte lika kul
att äta. Frolic, Royal Canin, Pro Plan, kassler och Mjau på
burk är gott
ungefär en gång. Det är
sällan man ser en hund spotta ut en bit skinka...men en sådan
hund finns...Jinjin.
Roligast är förstås tikar, han älskar
hundflickor. Hormonerna svallar och han pinkar på allt som står
stilla tillräckligt länge
(och en del annat...). När vi skulle träna hopp på valpkursen
stannade han mitt i hoppet med baktassarna på hindret och pinkade
på
översta plankan: Jinjin was here.
